Sinnet kan aldrig få frid

april 26th, 2012

Många längtar efter frid och lugn och stillhet. Men de tror att de kan få detta i sinnet, i tankar och känslor och i själen. Men här ligger en självmotsägelse – sinnet står aldrig still, kan aldrig uppleva lugn. Tankarna är till sin natur i rörelse. En tanke står aldrig still. ”Nu står det still i huvudet!” kan en elev säga men menar i själva verket att det snurrar mer än vanligt och inte i den riktning vi vill.

Alla innehåll vi skapar med föreställningar kommer att vara i ofrid från start till slut. Vissa föreställningar förknippar vi med fridfullare emotioner, vilka också rör sig snabbt och ersätts av andra. Det finns inget sådant lugn. När Jesus säger: MIN FRID GER JAG ER, kan han förstås inte mena det mänskliga sinnets frid eller en kortvarig emotionell erfarenhet.

När vi däremot finner vårt verkliga jag, det som inte har innehåll och inte använder föreställningar, inte har någon kropp att referera till, inga sinnliga upplevelser att referera till – ja då börjar vi kunna använda ordet frid och lugn och tystnad på ett annat sätt. Då handlar det om något vi kan vila i och som får oss att erfara direkt och obegränsad glädje.

Det vi har i vårt sinne är alltid bara en del av drömmen. Har vi religiös övertygelse i sinnet, är detta endast ett fiktivt innehåll, skapat av sinnet, av tankar och föreställningar. Har vi vetenskapliga teorier, är dessa också fiktiva byggstenar i en värld, sinnesproducerade, föreställda som en vetenskaplig värld. Har vi uppfattningar om vilka vi själva är, blir också dessa fiktiva innehåll i en sinnesproduktion, som ligger till grund för hur vi fungerar socialt och psykologiskt. Det vi har i vårt sinne är alltid endast något vi har i sinnet. Den värld vi ser är just en produkt av dessa innehåll i sinnet. Dessa innehåll står aldrig still, de rör sig ständigt.

Det mänskliga sinnet är inte kapabelt till den djupa varaktiga lyckan som är vår natur i samma stund vi ger identifkationen med sinnets alla innehåll – genom att bara se dem för vad de är. Detta är faktiskt också vad som alltid sker. Vi vet så väl att föreställda innehåll inte är något annat. Det är en skugglek vi utför när vi försöker låtsas som om vi inte vet detta.

I samma stund vi stiger ur tiden och vilar i det som verkligen är, upphör också tilltron till alla innehåll som passerar i vårt sinne, de religiösa, de vetenskapliga, de vanemässiga, de estetiska, de emotionella. De passerar som moln medan vi vilar i den ursprungliga gudomliga Viljan, som är den djupa glädjen.

Världens kropp

april 24th, 2012

Om du inte längre tror att du är en kropp, så hör du inte heller längre till ”världen” i den mening som ofta används i religionerna. Plötsligt kan du läsa gamla texter som förut bara var dualistiska repetitioner av motsatser, det ena gott och det andra ont. Men nu får det mening. Ta t ex Jakobsbrevets fjärde kapitel som är extremt dualistiskt:

”Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen betyder fiendskap med Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud. Eller tror ni att det är tomma ord när skriften säger: Svartsjukt kräver Gud åt sig den ande han har låtit bo hos oss?”

Den ande som bor i oss har ingen kropp. Den är ingen kropp och den har ingen. I samma stund vi blir ”vän” med drömmen om att vi är en kropp och har ett isolerat öde som kropp, får vi fiendskap till Gud, till vårt verkliga väsen, till oss själva.

Hur lever vi i olika omständigheter med denna frihet och vänskap med det verkliga i Gud? Precis som vanligt. Vi kan vara mitt i världen utan att höra till den. Pröva själv. Nästan aldrig behöver du vara en kropp eller uppfatta att du äger en kropp.

Den kristna ödmjukheten som Jakob talar om finns också naturligt när vi inte äger eller är någon kropp. Med en kropp ”stasar” vi och därför är exstasis och ödmjukhet nästan samma sak. Man kan inte låtsas ödmjukhet eller göra om den till ett visst beteende som andra ska kunna känna igen. Den är ett faktum när du vilar i den tidlöshet som anden har, den ande som Gud låter bo i oss.

En del av glädjen i att återfinna Anden som inte är eller har en kropp, är en öppenhet inför allt som händer. Vi tar ingenting för givet. Allt kan ändras när som helst. Den värld som hör till kroppen är i ständig förändring. Låt den så vara. Du är inte ”vän” med den världen, du känner den egentligen inte. Den är som en obehaglig dröm och kroppen är som en dimma som högst tillfälligt råkar bli till och försvinna.

Naturligtvis gör vi detta liv i drömmen så gott och fridfullt det någonsin går, vi använder vår moraliska känslighet i alla siutationer. Och det finns enorma orättvisor att möta med godhet och vilja i denna värld. De saknas inte! Men samtidigt är vi ande och inte kropp, vi är utan tillfällighet och obeständighet. Samma Gud som låter denna ande bo i oss står emot de högmodiga och orättfärdiga, som det står i Jakobs brev.

Fördelen med skrifter som Jakobs brev är den realism som finns däri. Andra skrifter betonar ibland mer filosofiska och djupa begrepp och då är det lätt att leva vidare med drömmen om ett kroppsfixerat jag, alltså leva vidare med världen. Det går utmärkt att vara mystiker och samtidigt vara världslig – men då lämnar vi inte den bedrägliga drömmen.

Om jag bläddrar i många andliga skrifter i öst och väst, så finns det en viss koherens med att erfara tidlöshet och att vara utan kropp. Men det är inte så att det går att knyta denna erfarenhet till en dogm eller en teori, eller ens en beskrivning på försök. Så snart vi formulerar i beskrivning eller dogm har vi redan gjort något annat, också det intressant, men inte direkt sammanhängande med erfarenheten.

Det visar sig också att så snart vi gör en lära eller en undervisning av denna erfarenhet, får vi problem med balansen i begreppen. Vi får lustiga kosekvenser och måste tillverka ad-hoc beskrivningar för att balansera framställningen och göra den – rimlig? Det är en helt annat aktivitet. Den enklaste vägen är istället att bara fråga sig: tror jag nu att jag är denna kropp?

Det finns människor som håller föredrag om detta, samlar lyssnare kring sig, har satsang eller möten eller terapiliknande träffar. Men det är uppenbart att något annat skapas så snart vi gör en kulturell artefakt, vilket är vad sådana formella träffar är, hur informella de än tycks vara. Således är det inte att rekommendera som ett sätt att söka eller fördjupa sig. Tvärtom är det vanliga livet bland ordinära livsomständigheter att föredra. Där är det tydligast hur vi driver en dröm om plats och tid och att vara en kropp. Där kan vi ge upp denna dröm och finna hur naturligt det är att leva utan.

Du är utan kropp

april 23rd, 2012
Jag är utan kropp.
Pröva denna sanning ! I samma ögonblick du gör det försvinner all oro. Alla idéer om att du är något som syns i en spegel eller i andras ögon släpper genast sitt grepp, trots att det gått så många år i denna villfarelse.
Det spelar ingen roll vem du är eller vad du gjort. När du verkligen prövar det,
försvinner all smärta. All brist försvinner. All saknad försvinner. All felaktig identitet försvinner. Du blir kvar med det du verkligen är, den du verkligen är.
En kropp existerar förstås här på sitt sätt. Låt denna kropp vara som den är. Ge den mat och sömn, träna den, gå till doktorn med den, sköt om den. Den består av
mängder av processer och sensationer. Låt den vara i sin magiska rikedom, en gåva av Skaparen.
Du är utan kropp. Du har aldrig haft en kropp. Du har aldrig synts i en kropp eller uppträtt som en kropp. Det är en kulturell fiktion.
När du var liten fick du lära dig att du är en kropp eller har en kropp. Båda är
felaktiga informationer. Du varken är en kropp eller har en kropp. Pröva att vara utan. Då märker du följande saker.
Du är ren lycka. Du är Guds glädje, hela tiden. Infinit glädje och uppmärksamhet.
De som inte vill hålla med om detta och kallar det ”positivt tänkande” har bara
inte gjort erfarenheten.
När du gör erfarenheten framstår det vanliga livet som en dröm. Att tro på myten
att du är en kropp eller har en kropp kan förstås vara spännande men det skapar
så mycket smärta, så mycket oro, så mycket förvirring. Vad är det värt?
Jag är utan kropp. Det betyder utan tid och utan centrum som försöker hålla
ordning på periferin. Istället är jag helhet, sällhet, fullhet och påtaglig vila.
Denna sunda ”exstasis” – alltså att vara utanför drömmen om egot med kropp,
provocerar ständigt människor, just därför att erfarenheten inte gjorts eller kanske ändå gjorts men på något sätt varit omedveten eller omedelbart negligerats.
När erfarenheten görs påbörjas en integration – men vi behöver aldrig korrigera den eller kontrollera den med hjälp av någon tradition eller lärare eller manual. Att vila i det verkliga sälla jaget – utan att kalla det Jaget eller något stort, som ju är språkliga och idémässiga tillägg – är en erfarenhet som kan pågå kontinuerligt om vi låter den göra det. Om vi avbryter den för oro eller lust eller ambition är det intenting som förändras. Den infinita sällhet vi är hela tiden fortsätter att vara vårt verkliga jag.
På sätt och vis är vår verkliga salighet som tystnad. Större än alla ljud. Denna salighet är här ungefär som en hemlig trädgård. Vi har alltid tillgång till den. Men det är inte så konstigt att folk sällan går in i den trädgården – världen lurar oss att vara kroppar eller ha kroppar. Vi blir då vana vid besvikelse och känsla av brist. Sen tror vi att frånvaron av sådan brist och besvikelse inte kan vara möjligt – möjligtvis bara ett tomt ”positivt tänkande”.
Den som tror sig ha en kropp eller vara begränsad av en kropp har också ont om tid, en tid som alltid är lite för trång och som inte kan inrymma den fulla glädjen. Den har också en rad föreställningar som på liknande sätt stänger in oss i drömmen.
Men du har ingen kropp och är ingen kropp. Så dunstar dessa föreställningar bort. Vi är utanför tid och utan kropp. Endast glädje är kvar. Pröva det, tro inte på det.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu